johanna ohlin

vet inte hur jag ska förklara det här..
men vissa stunder kan jag känna mej som världens lyckligaste tjej, sen vissa stunder blir jag helt nere & tänker massa på varför jag finns, jag gör ju ändå ingen skillnad & vad är livets mening liksom?
men allafall jag tänker alldeles för mycket!
Aså jag är inte "deppig" så utan jag är mer rädd för varför jag tänker på allt det här. Jag vågar liksom inte släppa loss, vill försöka göra mitt liv till det perfekta men det blir bara värre.

Men jag försöker att förtränga det dåliga, för jag hatar att ha den där klumpen i magen av att gå runt att tänka på något som inte går att göra något åt.
Jag vill verkligen inte göra er på depp humör nu, jag vill heller inte vara på det. men somsagt ibland bara kommer det.

Vet inte vem jag ska vända mig till längre. glider ifrån mina vänner mer & mer & hemma vill jag komma bort från ett tag, vissa förstår inte hur jag mår, helt seriöst? jag vet inte vad det är med mej. Jag blir rädd för mej själv..

- det ni säger är saker jag inte kan förtränga men det förstår ni inte, ingen förstår på mej längre, inte ens jag själv.